Home

I went to the house but did not enter

The Hilliard Ensemble, Théâtre Vidy-Lausanne

Regi & musik: Heiner Goebbels

5 juni, Bergmanfestivalen 2012

Dramaten, Stockholm

 

Heiner Goebbels har blivit ett återkommande namn i teatersverige sedan några år tillbaks. Årets upplaga av Ultimafestivalen slog på stort och presenterade flera av hans dramatiska produktioner, i samband med att han emottog det prestigefyllda Internationella Ibsenpriset. Hans föregående verk som gavs på Bergmanfestivalen 2009, Eraritjaritjaka (recenserad i NM # 1-2 2009) ställde säkert också förväntningarna högt när han nu återvänder tre år senare med ett verk för samma teaterhus, och med en vokalgrupp som uppskattas på bred front för sin svala sångarekvilibrism.

Det faktum att Goebbels även är verksam tonsättare verkar ha gått de flesta i den svenska teatervärlden förbi, trots att han nu även skrivit musiken som leder oss genom en märkvärdigt monoton och ledsam produktion. Inledningsvis imponeras jag av det stringenta genomförandet, den konceptuella tablåform som vi presenteras inför; en matsal i svartvitt med ett antal aktörer som omsorgsfullt monterar upp, monterar ned hela scenografin, reverserar matsalsporslinets kulör – allt till tonsatta, pregnanta texter i tur och ordning av TS Eliot, Franz Kafka, Samuel Beckett, och Maurice Blanchot.

Det emblematiska huset återkommer även i den här produktionen – symbolen kan kanske liknas vid Suzanne Ostens återkommande måltidsscener, där interaktionen kring matbordet återkommer som en katalysator för belysandet av relationer karaktärer sinsemellan. I Goebbels fall fungerar snarare huset som en symbol för ensamhet, avskildheten mellan karaktärerna tydliggörs genom de samtidigt pågående monologernas avskurenhet från varandra.

Det konceptuella överbygget är klanderfritt, scenografin slösaktigt vacker i sin exakthet, med sitt sentiment och hur den relaterar till sina texter. Det rör sig genomgående om en existensiell projektion med en personlig avsändare. Åldrandet, tristessen, förgänglighetens kranka blekhet om man så vill. Problematiken fäster jag vid Hilliard ensemle-medlemmarnas idiomatik, som de vare sig vill eller kan göra sig kvitt. De har i mina öron aldrig varit en samling dramatiskt orienterade sångare, och här blir det tydligt hur det ter sig i en scenisk kontext. Avsaknaden av affekter i interpretationen skapar en inte helt välgörande distans mellan text och musik – ett önskat uttryck eller helt enkelt en omständighet? Heiner Goebbels berättar före framförandet om ”the fifth voice”, konglomeratet av kvartettens fyra röster, individens upplösande. Jaget upplöses, förvirras, fragmenteras – är polyfont eller i kris. Precis som i det tidigare verket Stifters Dinge. Kanske ligger i svaret i verkets titel; att närma sig livet, men aldrig riktigt kliva in. Om detta är avsikten är Goebbels hemma.

Magnus Bunnskog

Texten har även publicerats i tidskriften Nutida Musik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s