Home

The Elephant man: The terrible tale of the Elephant man and Jack the Ripper, two freaks of nature

Opera av Carl Unander-Scharin, libretto av Michael Williams
8 nov 2012. Norrbottensteatern, Luleå

Det fleråriga operasamarbetet mellan Sverige och Sydafrika har med The Elephant Man resulterat i att man på Norrlandsoperan bett författaren och konstnärlige ledaren på Sydafrikanska Stadsoperan Keith Turnbull att skriva ett libretto där ett fiktivt möte mellan Joseph Merrick och Jack the Ripper (här med namnet Joseph Silver) äger rum. Operans peripeti ligger dock inte i detta möte utan i Merricks önskan att bli älskad utan förbehåll.

Med bland annat ett musikallibretto bakom sig kan man ana en motvilja för en narrativ konception som ger sig ut på för djupa vatten: Michael Williams libretto är mycket riktigt fullständigt konventionellt. Dramats huvudkaraktärer verkar initialt vara Merrick och Silver, men under resans gång blir Elefantmannens känslomässiga konflikt allt centralare, och Jack the Ripper blir istället budbäraren som utlöser den utstöttes ångest, medan han själv slutligen faller på eget grepp. Operan bjuder på flertalet färgstarka karaktärer, men det är i första hand Karl Rombo som Joseph Silver och Susanna Levonen som Ginger som i mina ögon lyfter dramat med sina levandegörande och dynamiska prestationer. Merricks (Håkan Starkenberg) roll är en plågsamt statisk underdog utan någon egentlig chans till vare sig försoning eller upprättelse.

Uppsättningens visuella representation faller isär i två delar; den konkreta semiotik som består av tidstrogen kostym och rekvisita såsom möbler, sjukhussängar och en bur, samt den abstraherade, ständigt närvarande projicerade vägg av animerade landskap, blickande ögonpar, ljusblixtar och röken som väller in på scen någon gång då och då. Jag upplever ingen koherens mellan dessa båda instanser som den danska konstnärsduon EPÍ (som även samarbetat med Unander-Scharin och Turnbull på deras förra produktion The Crystal Cabinet), respektive Peter Öhgren (scenbild) skapat. Till exempel står de härligt absurda, maskförsedda styltfigurer som föreställer vuxengestalter från Merricks barndom ut som en enskild företeelse.

The Elephant Man, NorrlandsOperan.

Keith Turnbull bjuder på en anonym regi, trots bistånd från koreografen Jo Leslie. Kanske är det en av operaregins stora utmaningar att undvika falluckor som innebär att kören förblir ett kollektiv utan individuella distinktioner, eller att arior enbart förblir ett solo i form av en transportsträcka.

Liveelektronikgränssnittet The throat III, som utvecklats av Ludvig Elblaus på KTH tillsammans med tonsättaren och tenoren Carl Unander-Scharin, understryker huvudkaraktärens särskildhet från normativitet och det kollektiva. Det är svårt att avgöra hur pass väl det faktiskt fungerar. Liveelektroniska implementeringar är numera relativt oproblematiska och ofta förekommande, dock sällan i sångsammanhang. Det ovanliga i det här fallet är att sångaren själv styr parametrarna för den handske som fungerar som kontroller för delparametrar såsom granularsyntes, stämdubbleringar och annat, och att kontrollern är synlig för betraktaren i en scenisk kontext. Resultatet verkar vara ett buggfritt gränssnitt som skiljer sig till det fysiska i utförandet från en Maxpatch. Men kanske inte så mycket mer. Jag välkomnar och applåderar hursomhelst idén, som är ett seriöst genomfört projekt, och önskar mig i detsamma en vidareutveckling. Inte minst eftersom den klassiska rösten är en helig ko bland instrument, när det gäller alternativa sångtekniker eller det generella användandet av elektronik i denna kontext.

Orkestreringen i denna enkelbesatta ensemble bekymrar mig. Den befinner sig allt som oftast i ett tunt mellanregister. Dessutom förekommer en hel del stråkensemblespel där övrig orkester vilar. Orkesterna två slagverkare utnyttjat långtifrån till fullo. Jag undrar också litet konspiratoriskt om det är för att tonsättaren Carl Unande-Scharin själv är tenor, som han också valt bort de lägre registren.

Måhända är lokalen på Norrbottensteatern i Luleå inte akustiskt särskilt tacksam för musikdramatik. Jag undrar därför om en ensemble som turnerar till torra lokaler som dessa kanske skall förstärkas. När nästan samtliga sångare i slutet av första akten kliver ut bland publiken och hörs starkt och tydligt, stärks min övertygelse om att det inte bär ut till publiken från scen.

Musiken är annars helt klart Unander-Scharinsk. Vid det här laget har han utvecklat ett lättigenkännbart och fint tonspråk som stundtals klingar neoromantiskt, med starka intryck av Britten och Stravinsky (bortsett från instrumentationen). De särskilda musikreferenser han gör till det sena 1800-talets nya underhållningsmusik, music hall, är väl integrerade i materialet. Inte sällan närmar det melodiska materialet sig musikal, och skönsången tar överhand. En del riktiga longörer blir det också med stillastående solosång rakt ut till publiken.

På det stora hela är The Elephant Man en habil föreställning som aldrig riktigt lyfter tag i mig som åskådare. Jag är däremot övertygad om att Carl Unander-Scharin kommer att fortsätta ägna sig åt meningsfullheter på operascenen. Hans sammanlagda produktion vittnar om en nyfikenhet som särskiljer sig från det allmänna.

Magnus Bunnskog

 

Texten har tidigare även publicerats i tidskriften Nutida Musik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s