Själens rening genom lek och skoj

Bilradioopera för fyra skådespelare, fyra sångare, syntkvintett och symfoniorkester efter Erlend Loes roman Naiv. Super.

Operans dubbla Tidsförlopp

Doktorsavhandling Lunds Universitet

Hans Gefors

Själens rening genom lek och skoj tilldelades nyligen Prix Italia 2011 i kategorin ”Radio Music”. Verket är också den konstnärliga delen i en doktorsavhandling i konstnärlig forskning som Gefors lade fram i våras vid Lunds universitet. Verket är en beställning från Sveriges Radio och Radioteatern och ”avser uttryckligen ett radioeget verk” (s. 7). Gefors har strävat efter att skapa ett musikdramatiskt verk som tål en lyssning i en bilstereo under landsvägskörning. Han hävdar att det är ”nästan omöjligt att lyssna på konstmusik under bilkörning utan att använda volymknappen”. Naturligtvis är dynamikomfånget generellt mycket större i konstmusikaliska sammanhang än när det handlar om popmusik där man använt en maxad kompression. Det finns också en poäng med att förespråka ett annorlunda tankesätt kring radioproduktioner, som innehåller exempelvis orkestermusik och tal, än för musikinspelningar för hemmastereon.

Att Gefors vill etablera begreppet ”OmniAudio” (s. 106) för att sammanfatta arbetet med slutmixen känns dock som overkill. Denna arbetsprocess har redan en etablerad terminologi. Därför känns även beskrivningen av mixningsprocessen, ett avtäckt mysterium där det förekommer för konstmusiken främmande, tekniska element såsom mikrofoner och kompressorer som högst märklig. För de tonsättare som är vana att arbeta med elektronik är detta inte en särskilt stor nyhet.

Produktionen låter emellertid väldigt bra, såväl tekniskt som musikaliskt. Genomförandet av Radiosymfonikerna är oklanderligt och skådespelarna Jonas Malmsjö, Richard Forsgren, Julia Högberg och Isak Reinholdsson gör liksom de välmeriterade sångarna Olle Persson, Lars Arvidsson och den unge Zacharias Wolfe Kärnekull, vars gossopran imponerar, ett bra arbete. Jag konstaterar att Gefors har fått arbeta med en stab bestående av det bästa radion kunnat uppbringa. Även Bengt Emil Johnson syns till bland de medverkande med bidrag till sångtexterna.

Jag läste Erlend Loes bestseller när den slog igenom, och gillade dess direkta tilltal. Historien är okomplicerad och har ett enkelt budskap; en rörande och litet banal berättelse om relationen mellan två bröder och huvudpersonens förälskelse i en kvinna som gör att hans livsglädje blommar upp igen när han finner tillbaka till sig själv. Gefors har tagit sig an materialet på ett flyhänt vis och har till förfogande ett hanterbart libretto som sammanfattar historien på ett lättfattligt vis. Musiken följer en tydlig agenda, utarbetad efter Gefors starka relation till Dahlhaus, och dennes konception om musikdramatik.

Jag är ändå inte särskilt upphetsad över resultatet. Gefors modell för vad som utgör ett fungerande musikdramatisk verk handlar enbart om opera i en snäv och traditionell mening. Den bygger egentligen på två grunder: Aristoteles poetik, och Carl Dahlhaus. En opera utan en konkret berättelse är ingen opera. Gefors skriver: ”Att genom dramateorin finna det väsentliga blir ett verktyg för att hålla sig nära människan och hennes intressen och handlingar.” (s. 39) Resonemanget tar ett uttalat och medvetet steg bort från modernismens nedmontering av narratologins beståndsdelar, och Gefors bildar med sin estetik en nyreaktionär skola som lämnar mig oförstående.

Den musik som Gefors skriver är en pastischartad underhållningsmusik som doftar av svunna tider. Välinstrumenterad orkestermusik fullmatad med klichéer såsom arpeggion, mysiga durklanger och dansanta låtar med sångtext till – jag hör en musikal, och den är skriven för väldigt länge sedan. Ett uttryck ringer i mitt huvud, som jag lånar från tonsättaren Ida Lundén när hon intervjuades i Monitor i P2 för några veckor sedan: ”musik med en slapp hållning”. För att undvika den ointressanta diskussionen om bra och dåligt, väljer jag att kalla det här för ett slappt förhållningssätt till musikdramatiken.

Jag är säker på att Gefors inte är det minsta intresserad en annan typ av musikdramatik och de må vara hans ensak. Men jag undrar ändå varför den nya, progressiva musikdramatiken har en såpass tillbakaskjuten position i det här landet. När jag läser Gefors hitintills oemotsagda doktorsavhandling och hör det här verket förstår jag varför. Vi behöver fler aktörer inom genren som vågar utmana formen. Radion måste å sin sida låta fler tonsättare pröva mediet, precis som man gjorde förr om åren.

År 1981 gavs samma pris som nu Gefors belönats med till Jan W. Morthenson för Trauma. Detta är ett verk vars progressiva ambitioner vida överstiger Själens rening… Tills dess att Sveriges Radio beställer nytt och utmanande konst rekommenderar jag hellre än Själens rening att lyssna på Monitor som i höst presenterar radioegna kompositioner ur arkiven.

Magnus Bunnskog

______________________________________________________________
Hans Gefors, Operans dubbla tidsförlopp, Lund University 2011, s. 7
Ibid, s. 106 ff
Ibid, s. 39

Texten har tidigare publicerats i tidskriften Nutida Musik.

Annons