Home

Triumf och tragedi

Rotundan, Kungliga Operan, 15 oktober 2010

Musik: Paula af Malmborg Ward

Libretto: Daniel Boyacioglu

Medverkande: Karl-Magnus Fredriksson (Mikael), Marianne Hellgren Staykov (Kvinnan), Daniel Boyacioglu (Jokern)

Ensemble ur Kungliga Hovkapellet

Regi: Mårten Forslund

Det skall sägas direkt att Daniel Boyacioglus libretto som handlar om en elitidrottsmans tragiska livsöde inte är stor dramatik. Ansatsen i marknadsföringen är däremot desto mer seriös. På operahusets affisch poserar också en ensam man i en mörk trappuppgång i motljus, blint stirrande på en buckla som han inte verkar värdesätta särskilt nämnvärt.

Att skriva dramatik om strävandet, och om att tackla sin livsångest hamnar här i skymundan för ett mer intimt kammardrama som kretsar kring hemmets och äktenskapets intimiteter, och snarare om den självutplånande hustruns försök att lappa ihop något som för länge sedan redan dött. Ironiskt nog, eller kanske just därför har den manlige huvudpersonen försetts med namn, medan hustruns roll reducerats till, just, Kvinnan. Den tredje rollen (som spelas av librettisten själv) är en tricksterfigur som följer de två huvudkaraktärerna med kommentarer till publiken, ofta med ett anteckningsblock till hands.

Att det till synes verkar handla om en specifik, namngiven idrottsman, tagen ur verkliga livet är ingenting som egentligen framgår under föreställningen, och blir underordnat i betydelse. Istället vänds blicken ovillkorligt mot Kvinnan. Men jag saknar också den verkliga konflikten – när föreställningen börjar är slaget redan förlorat. Inte ens när hon vrider sig på golvet i sin ensamhet och ångest ges någon betydande utrymme för hennes karaktär, utan dramat styr obönhörligt mot mannens snabbt genomförda självmord, och den uteblivna reaktionen på detta. I programbladet nämns brottaren Mikael Ljungberg som referens, och eftersom huvudpersonen i dramat bär hans namn är det svårt att missa kopplingen.

Den för all del funktionella och med lätt hand komponerade musiken verkar nästan rulla på utan att någonsin ta notis om vad som faktiskt händer på scenen, och känns faktiskt inte särskilt inspirerad. Att sopranstämman ständigt ligger i ett register som inte varieras bidrar också till att nöta på öronen. När mannen sitter i tevesoffan och zappar mellan kanalerna illustreras detta även med allmängods i form av lättigenkännliga musikaliska citat. Publiken skrockar igenkännande, liksom när igenkänningsfaktorer i form av vardagstrivia uppenbaras i texten. Mitt problem blir snarare att jag undrar om dramat inte skulle må bättre av ett djupare allvar, en större avgrund att bäva inför än den jag ställs inför denna kväll. En stilla undran (som jag i det här fallet inte vet om den bör ställas till dramaturgiatet eller tonsättaren) är varför man skriver ett kammardrama för just en sopran och en tenor. Det borde i rättvisans namn vara hög tid för de andra röstfacken att få sig tilldelade huvudroller. Frågan är minst lika angelägen som den för teatern om flera kvinnoroller (särskilt äldre).

I det inledande förordet till programboken berättar även Operans dramaturg Stefan Johansson om hur han vid första mötet med Boyacioglu klargjort ”vad som konstituerar en opera”, och att ”det hör till dramaturgens jobb att säga nej till flertalet [författare och tonsättare] och helst snabbt”. Man kunde ju önska att dramaturgiatet tog en uppfriskande och bildande djupdykning i den existerande, samtida musikdramatiska repertoaren, istället för att försöka definiera konstformen på egen hand.

För några år sedan gjorde samma operahus ett verk av Thomas Jennefeldt som gick under namnet Sport och fritid – jag fick också veta att den titeln behölls trots att upphovspersonerna önskade en mer adekvat titel, men att man antog att sportreferensen skulle kittla publiken desto mer. Det dramats tematik berörde grovt förenklat och med ett mer abstrakt narrativ, om strävandet som livsinställning, och kanske också om att tillåtas att misslyckas, och min retoriska poäng är att det utan större problem skulle vara teoretiskt möjligt att byta titlar på de här båda verken. Paula af Malmborg-Wards kammardrama rör sig i en intimare, socialrealistisk miljö, Jennerfeldts helaftonsopera kunde ses som mer episk och drömlik. Med detta sagt slutar också de gemensamma nämnarna för dessa två helt väsensskilda verken. Eller vad sägs om Sport och tragedi? Triumf och fritid?

Föreställningen ges i operahusets sällan använda Rotunda, och naturligtvis är det glädjande om ambitionen är att öppna upp det trångbodda och gammalmodiga huset även för småskaliga (nyskrivna, tack!) produktioner i väntan på en nybyggnation. Men i så fall får man göra en allvarlig arbetsinsats för att förbättra akustiken; vid framförandet hade ensemblen placerats längst bak på scenen och hamnade i ett i mina öron dynamiskt underläge.

 

Magnus Bunnskog

Den här recensionen är även publicerad i Nutida Musik under 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s