Home

Det talas numera en hel del om huruvida ett nytt operahus skall byggas i Stockholm. Flera intressegrupper drabbar därmed samman och verkar inte riktigt ha en gemensam agenda. Vi talar naturligtvis om ett hus som skall kunna hysa även den progressiva musikdramatiska scenkonsten. Inte nödvändigtvis enbart opera, i ordets snävaste mening, med andra ord. En tilltalad arkitekt bör ha i åtanke den musikteater, kammaropera och annat-format-musikdramatik som åstadkoms idag på först och främst andra scener än operascener. Den mest spjutspetsartade musikdramatiska scenkonsten finner jag i industrilokaler, teaterlokaler, mindre konserthusscener, foajéer, vardagsrum, konsthallar, scener för modern dans – och den dag de når en traditionell operascen kan man räkna med att något gått förlorat, på grund av institutionaliseringen. Det ligger ju i sakens natur.

Eller är det bara så att de makter som verkar när ett nytt operahus liknar de som alltid velat synas i strålglansen av ett arkitektoniskt landmärke, och som egentligen bryr sig i mindre grad om vad som faktiskt kommer att produceras på scenerna. Om något annat än den stora huvudscenen räknas, alltså. Naturligtvis behöver Stockholm en storskalig scen som kan rymma en ordentlig helaftonsproduktion, komplett med slagskepp, levande hästar, full Wagnerorkester, kör och dansare. Scenografin skall inte behöva byggas i Gäddviken och fraktas fram och tillbaka, och dessutom planeras i detalj för att kunna lyftas in och ut genom husets underdimensionerade sceningång.

Men framför allt måste man, och jag kan inte nog understryka detta, förbereda ett nytt hus för den musik som skrivs idag. Var vill tonsättaren ha musikerna? I orkesterdiket? Inte alltid. Musiker? Hen kanske vill skriva en elektronisk helaftonsopera med projicerad scenografi och placera publiken i ett dike i mitten av händelserna. Huset är till för den som skapar scenkonsten, och knappast för att framhäva dem som för tillfället åtnjuter den politiska makten. Ett hus för den nya musikteatern måste kunna fungera för femtio år framåt i tiden, den skall klara av nya estetiska krav, och kan rimligtvis inte byggas som ett museum redan från starten.

Liksom den övriga konstnärliga verksamhetens institutioner med ett nationellt uppdrag, bör man på allvar ta itu med den samtida och nyskrivna verksamheten. Ingenstans, som på operainstitutionerna, mal kvarnarna så trögt, och är ursäkterna så många. Den chefdramaturg som slog dövörat till när jag räknade upp namn på etablerade, nu levande tonsättare som spelas regelbundet på de stora operascenerna nere på kontinenten, bevisade åtminstonde för mig hur låg ambitionsnivån är i vårt stora lilla operaland. Vidare, de beställningar av svenska tonsättare som faktiskt görs av Det Stora Huset hamnar inte så sällan i byrålådan efter att arbetet är utfört och levererat, utan ens ett konsertant uruppförande. Nyskriven musikdramatik är en dyr historia, brukar det heta, medan man matar ut ännu en säsong av bulk-opera. Dramaten och Stockholms Stadsteater spelar Shakespeare, men man spelar också Goebbels, Stridsberg och Jelinek.

Några lobbyorganisationer har formerats, det fanns även en avlastningsidé om att bygga om en gasklocka vid Hjorthagen till kulturhus. Kungliga Operans tidigare planer att genomföra en temporär flytt för att kunna genomföra renoveringar gick om intet på grund av gasklockans omfattande behov av rekonstruktion för att kunna fungera tillfredsställande.

Man talar sig varm om olika placeringar av det dyra och prestigefyllda husbygget, men man är tyst om innehållet. Naturligtvis är detta sekundärt för beslutsfattare och organisationer, eller så vill man hålla så många dörrar öppna som möjligt. Huset skall vara öppet för en genomströmning från morgon till kväll, kanske med Kulturhuset vid Sergels torg, eller Oslos ännu nybyggda operahus i åtanke. Det låter ju sympatiskt. Men det viktigaste måste ändå vara kärnverksamheten, hur man än vrider och vänder på det. Lustigt nog återkommer de digitala utsändningarna som ett argument för operans framtid, samt ett alibi för att huset skall vara ”uppdaterat” och ”tekniskt förberett”. Naturligtvis är det utmärkt att huset är uppkopplat mot yttervärlden, men det känns ungefär lika uppdaterat som att visa att man är nere med ungdomarna genom att prata om hiphop. Det handlar fortfarande om vad, på ett mer omfattande plan än var.

Operainitiativet stoltserar med HM Konungen som hedersordförande, den förre Kungliga Operahuschefen samt idel näringslivstoppar, två operasångare och några ”operaentusiaster” i styrelsen, och man kan bli medlem för 250 kr. Studenter och pensionärer får rabatt. Vad medlemsskapet innebär framgår inte av deras hemsida, ej heller vad man vill eller har åstadkommit på ett konkret plan.

Masthamnsoperan tar även de ut en medlemsavgift om 300 kr. Likaså finner man Folkoperans grundare och förre ledare i styrelsen, jurister, en tidigare Dramatenchef, och en namnkunnig tonsättare (!). Projektet leds tillsammans av en flerfaldig chefsscenograf från teatervärlden och en tidigare teknisk chef från Kungliga Operan. Det är ett imponerande arbete som redovisas på hemsidan, med modellbyggen, ritningar och en realistisk idé om placering. Det framgår också att de inblandade har praktisk erfarenhet och specialkompetens.

Förslaget att bygga ett operahus vid Slussen är uppe hos några arkitektbyråer, och ett ytterligare förslag syns även här nedan. Hur pass realistiska dessa placeringar är, kan man ju fundera över, inte minst med tanke på alla ängsliga närboende, som värnar sin vattenskymt högre än att staden är en levande organism under ständig evolution.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s