Home

Tema: Craftmanship

2010-09-08 tom 18

Temat för årets festival som för andra och sista året leds av tonsättaren Lars Petter Hagen är hantverk. Inledningsverket Music for Oslo City Hall i Stadshuset är ett platsspecifikt beställningsverk av Benedict Mason, och festivalens monumentala avslutningsverk Crepuscular Hour i Uranienborgkyrkan är beställt av Maja Solveig Kjelstrup Ratkje. Helhetsgreppet på festivalen är ambitiöst och påtagligt stringent, konserterna åtföljs av pre-concert talks och seminarier, liksom workshops, utställningar och installationer.

Genomgående är att Ultima medvetet säger sig vilja stå fria från de stora institutionerna; likväl finner man György Kurtágs Kafka-fragmente i en iscensatt version på Operahuset, Kringkastingsorkestret och Oslos filharmoniska orkester spelar, och Rikskonsertene och Norska Konstnärsnämnden bidrar med en hel del stöd. Av någon anledning närvarar också norske kronprins Haakon vid öppningskonserten, men enligt några medverkande musiker jag talat med var han genuint intresserad av musiken.

Men det som skiljer den här festivalen från en del andra ny musik-festivaler är knappast att Ardittikvartetten spelar, utan (bland annat) det till synes osentimentala upplägget av olika grupperingar inom den nutida musikscenen, och hur man väljer att ställa upp dem mot varandra. Ett uruppförande av den konkreta och elektroakustiska musikens nestor Pierre Henrys Envol sammanfaller med ett boksläpp av den norske fotografen Geir Egil Bergs La maison de sons de Pierre Henry. Lasse Thoresen ägnas en hel del uppmärksamhet under festivaldagarna.

Det förekommer flera körer i världsklass på festivalen: Latvijas Radio Koris, Nederlands Kamerkor och Det Norske Solistkor som även medverkar alla tre i Maja Ratkjes avslutande verk tillsammans med sju noisemusiker och en organist. Franska Musicatreize framför Zad Moultakas L’autre rive för tolv röster, cimbalon, slagverk och gitarr, något som närmar sig rumslig performance och musikteater i någon mening. Publiken upplever samma timlånga verk två gånger, först i ett rum, sedan i det andra, medan musikerna vandrar mellan de två angränsande rummen.

Mer musikdramatik ges på nystartade instutionen Dramatikkens Hus där fyra samarbeten mellan tonsättare och dramatiker presenteras i färdig eller work-in-progress-form. Två särskilt intressanta ansatser som hamnar långt utanför den ordinarie nutida musik-sfären är Marina Rosenfelds Teenage Lontano, och Johannes Kreidlers Fremdarbeit. I Kreidlers fall har tonsättaren lagt ut sitt kompositionsarbete på entreprenad till Kina, och programmeringen till Indien – en intelligent och irriterande globaliseringsövning. Rosenfelds sonora performanceverk för en tonårskör som imiterar Ligetis klassiker Lontano via mp3-spelare visar på en mycket större tendens som jag även ser hos Maja Ratkje, och framför allt hos Eyvind Buene som representeras med två verk under festivalen, Stelefeldt för orkester och elektronik, samt Allsang för kör med mp3-spelare och violinsolist. Gemensamt för dessa tonsättare är det flitiga återanvändandet av stoff från musikhistorien. Buene debuterar även i år med romanen Enmannsorkestret, vars tematik inte är oviktig för vare sig ovan nämnda resonemang eller specifika repertoarval och direkta kopplingar. Hans förut nämnda orkesterverk är programlagt med Alban Bergs violinkonsert som även spelar en central roll i romanen.

Det är genomtänkta programläggningar, helt enkelt, och festivalen präglas av en professionalism i genomförande och ambition som jag önskar flera festivaler. Om detta beror på Lars Petter Hagens ledning, eller på något helt annat, kommer kanske att visa sig under nästa års festival, då ledarskapet kommer att tas över av den italienske tonsättaren Luca Fransesconi, som vi i Sverige även känner som professor i komposition i Malmö. Valet kan te sig något överraskande om man inte tar i beaktning Ultimafestivalens internationella kontaktytor, och vilka ensembler och tonsättare som bjuds in att medverka, i vårt annars ganska så territoriala och navelskådande programläggande.

En annan mycket viktig angreppsvinkel i festivalupplägget är de väl etablerade interdiciplinära kontaktytorna, som verkligen är såväl föredömliga, som nödvändiga i min mening. Det borde nog vara en självklarhet att det nyskapande musiklivet bjuder in sina kollegor inom litteraturen och dramatiken, inte bara som bisittare i det kreativa arbetet, utan även som seminariedeltagare, samtalspartners och medverkande på egna sina premisser. Synergierna är med all säkerhet mycket mer långtgående, och samtalen med andra konstformer får en klangbotten i särskilda sakkunskaper, och genererar med största sannolikhet helt andra typer av tankegångar. Min poäng är också att detta särskilt behövs i en tid då konstmusiken allt mer marginaliserats i media, till skillnad från till exempel den seriösa litteraturen. Norge är en ekonomiskt stark nation som också investerar (bland annat) i den nyskapande musiken, och vågar ta större risker. Naturligtvis är detta ett föredöme för en numera avsaknad, stark kulturpolitik i Sverige. Dags för FST att ge kulturministern bjudresor till grannlandet?

ULTIMA Opening – Oslo City Hall 08.09.10 from Ultima Festival on Vimeo.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s