Home

Kompositör: Peter Bruun

Text: Ursula Andkjaer Olsen

Ensemble FIGURA

På Ensemble Figuras hemsida hittar man lite mer informativa texter än vad skivans konvolut erbjuder, som enbart innehåller de sju dikterna som tjänar som huvudsaklig del av librettot för det fyrtio minuter långa verket. En inte helt oproblematisk kommentar från föreställningens regissör återfinns också på nämnda hemsida, där denne redogör för upprinnelsen till kammaroperan Miki alone. En dålig erfarenhet från ett tidigare samarbete med en annan kompositör, där resultatet varit ”obegripligt för publiken”, föranledde en styrd process där honnörsorden varit att ”alltid älska verkligheten, älska publiken och acceptera att publiken troligen bara lyssnar på musiken en enda gång” [min översättning]. Eftersom Peter Bruun enligt regissören inte hade någon tidigare erfarenhet av musikdramatik, kanske den här typen av styrande regelverk varit till en stor hjälp. Men min personliga reflektion är att den här typen av omyndighetsförklarande parametrar grundas på en konstnärlig ängslighet, och i skapar i en del fall ett mycket sämre resultat. Börjar man ett arbete med att fråga publiken vad de vill se, lär dessa inte heller bli överraskade. Att ”älska verkligheten” är inte heller en särskilt meningsfull instruktion i något som helst konstnärligt sammanhang, och klingar en smula obehagligt i mina öron.

Dessa hårda bandage verkar dock ha gett ett tillfredsställande resultat. Introduktionsspåret klingar orientaliskt med kvartstonsglidande stråkar, arabiskinspirerande tuttimelodier med klarinetten i spetsen, ackompagnerat av trummor. Scenbilden från föreställningen på Den Anden Opera i Köpenhamn 2002 liknar en manege, med en brutal restaurangspis i mitten och en jättelik gryta på plattan. De fyra musikerna är klädda i musikkårsuniformer, och Miki framställs som en cirkusartist fångad i sitt kökshelvete. Första akten, ”Spring” inleds med ljudet av rinnande vatten, och mezzosopranen Helene Gjerris talröst. Det är rytmiskt komponerat, och driver på med staccatoartad sång där monodramets kvinnliga roll Miki uttrycker sin klaustrofobiska livssituation.

I skivkonvolutet finner man den grafiska representationen från 1950-talets hushållsforskning för att kartlägga husmoderns rörelser i köket, avsedd för att effektivisera kökarbetet och underlätta för hemmafrun, visar hur ofta man går mellan de olika stationerna; från spisen till köksbordet, diskhon, skafferiet och så vidare. Den följande aktens kvartstaplingar (och kvartstoner) blinkar förstrött till spektralskolan, och den stillsamma, inre dialogen med en svan, tar steget ut på sjön, vilket senare blir havet och slutligen syndafloden via en fest i rännstenen och sorgen. Kammaroperan slutar även med en vaggvisa vid vattnet. Jag drar en parallell till den svenska lyrikens fixering vid skogens mytologi, och undrar om danskarnas närhet till havet är lika starkt betingad. Mellan satserna förekommer talad monolog som tyvärr inte återges i konvolutet, men den hörs väl på inspelningen, så det innebär inget större problem att följa. Instrumenteringen låter fint och är smart disponerad även i de tunnaste passagerna. Förutom klarinettisten dubblerar de tre övriga musikerna på flera instrument utöver slagverk. Violasten spelar också kazoo, kontrabasisten dubblerar på ukelele och slagverkaren på gitarr.

Musiken är kabaretartad, stundtals härligt bisarr och lättillgängligt medryckande. Anspelningen i undertiteln på Peter Maxwell Davies monodram Eight songs for a mad king känns kanske en aning tillkämpad. Miki alone står på egna ben, och jag får intrycket att kvinnan som porträtteras kanske inte direkt är galen, men däremot förtryckt och ursinnig och drabbad av vanmakt.

I textmaterialet finns även ett avlägset du, och ett han och ett hon, som i en mardrömsbild i den femte akten kokas till döds i grytan fylld med potatis och serveras till förmodade kannibaler. I samma scen förekommer även stympningar av kroppsdelar som används för dekorativa ändamål, innan ”någon plockar alla äpplen” och jagar ut sällskapet ”ur kärnhuset” [min översättning].

I den näst sista akten Sorgen frågar sig Miki med en fallande, repetitiv sångstämma om man gråter för att man inte har någon klar anledning eller om man slagit i huvudet, om man kan skriva ett brev till havet och be det att gå till sängs, hon beklagar att det finns för få sidor på tärningen man inte kan kasta. Det enda som återstår för Miki är att ge upp. ”Att bara skita i det hela”. Att sätta sig vid havet och betraktra det utan att kanske egentligen se det. Kanske en smula abrupt slut, kan man tycka, och otillfredsställande om man förväntar sig en upprättelse för Miki i någon form. Men dramatiskt fullgånget, och för formatet övertygande.

Peter Bruun fick Nordiska Rådets Musikpris 2008 för Miki alone.

Den här texten har tidigare publicerats i Nutida Musik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s